Jag lider av kraftig, dödlig fetma sedan 10 år tillbaka och ätstörning UNS (förmodligen BED – Binge Eating Disorder dvs Hetsätning). Detta är min kamp till normal storlek.
Men det har inte varit lika intensivt som det är nu. Jag såg någon eller några dokumentärer om anorexi.. och visst, i början tänkte jag som många normala gör.. ”fy fan vad äckligt!! usch.. gud vad smala dom är.. varför äter dom inte bara och blir friska.. mat som är så gott, hur kan dom leva utan det??” (detta var innan jag var insatt i hur svår anorexia är att bota).. men sedan hände något och det slog slint i huvudet och jag började tänka.. ”hmmm.. tänk att vara sådär smal och inte behöva äta något.. att inte känna något sug efter något.. fy fan vad skönt..” jag var riktigt avundsjuk på dessa tjejer.. min bild av anorektiska tjejer förvreds.. istället för att avsky och känna äckel och tycka synd om dom.. så tyckte jag dom blev vackra..och jag såg dom som hjältar nästan. (dock inte för smala.. inte som ett vandrande skelett).
När jag sitter på forum och skriver i min blogg så är jag djävulskt själviskt, jag tänker bara på mig själv.. jag skiter fullständigt i vilka andra jag påverkar med mitt snack om att bli smal till vilket pris som helst.. och visar thinspo-bilder och videos.. det är galet fel att göra så.. jag vet det, men jag kan bara inte sluta..
Och ja något destruktivt över det hela är det väl oxå.. som tex då jag går en hel dag utan mat.. jag äter ett mål på kvällen först.. trots att magen skriker efter mat så äter jag inget förräns senare.. oftast bara ett litet mål en sådan dag.. ”kill your hunger with a smoke” har liksom blivit mitt motto.. dock gör jag inte detta varje dag, sån willpower har jag inte.. inte än, men det är ett mål jag vill nå.
ja, det var väl ungefär vad som hände och hur det slog fel i hjärnan.
Detta är första gången som jag skriver ned detta och riktigt tänker efter hur det hela började och vet ni.. jag tror jag har en ätstörning.
Jag väger faktiskt så pass mycket så mitt bmi är lika med dödlig fetma. Men det vet ni redan, om ni läst min info här i bloggen.
Mitt första mål är att bli normalviktig. Eller ja, mitt allra första mål är att bli överviktig, sedan mullig och sedan normalviktig, om vi nu ska gå hela långa sträckan. Det känns liksom oändligt långt bort att gå från fet och direkt till väldigt smal. Så jag kände att jag måste sätta ett annat mål först, ett mer realistiskt mål. Och då tycker jag att denna bild på Tiffani passar mig bättre.
Låter det vettigt?
